Idag firas den mest liberala av alla högtider här i Karlstad. Det är dags för Värmland Pride. De hot som arrangörerna har utsatts för visar att det inte är självklart att var och en ska få välja hur och med vem man vill leva sitt liv. Det är inte en allomfattande stat som skapar ett solidariskt samhälle. Det är kärlek och tillit som håller ihop samhället.
Låt kärleken växa och frodas - och lyssna på Lou Reed!
Folkpartiet Liberalerna hade sin dag i Almedalen igår. Jan Björklund hann med många ämnen (även om en rabiat socialdemokrat i SVT oemotsagd fick hävda att han bara talade om skolan). Han hann med att lyfta blicken från siffror och procent och tala om ideologi. En pinfärsk undersökning visar att sex av tio väljare ser sig själva som "liberala." De flesta partier vill gärna ses som liberala, men om man synar dem i sömmarna så är det andra värderingar som styr. Socialdemokraterna tycker exempelvis mycket illa om att jag numera kan köpa alvedon på ICA när Apoteket är stängt; var finns det liberala i det? Jan Björklund kommenterade detta i sitt tal:
"I dag vill många partier kalla sig liberala. Det har jag inget emot. Flera av de andra partierna har från början grundats i kamp mot liberalismen, för att de var emot den allmänna rösträtten eller för att de vare mot frihandel. Eller för att de ansåg att liberalismen var moralupplösande eller ett hot mot miljön. Numera vill nästan alla vara liberaler. Ja, inte Ohly förstås.
Vi liberaler gläder oss åt att liberalismen är på modet. Men man måste komma ihåg att de liberala idéerna inte alltid är gångbara. Och då är det viktigt att vi har ett starkt parti i Sverige som inte bara förespråkar liberala idéer när det ligger i tiden och passar opinionen, utan som gör det av inre övertygelse. Det är därför som Folkpartiet liberalerna finns."
Om ni har läst ända hit gillar ni säkert folkpartiet, men om ni inte som jag är lika förälskade i liberalismen så kan jag rekommendera en dejt med vår värmländska riksdagsledamot Nina Larsson.
Årets valrörelse riskerar att bli den smutsigaste någonsin i Sverige. Anledningen är väljarnas låga förtroende för Mona Sahlin. Alliansen har allt att vinna på att fortsätta ifrågasätta Monas regeringsduglighet. Samtidigt har socialdemokraterna börjat inse att det är svårt att återupprätta väljarnas förtroende på den korta tid som är kvar till valet; bättre då att försöka skjuta alliansens företrädare i sank.
Idag kan man på Aftonbladets ledarsida läsa "avslöjandet" av moderaternas hemliga valstrategi. Tidningens försök att med halsanningar försöka visa hur förödande alliansen har misslyckats inom de flesta områden ekar lite ihåligt när man ställer dem mot utländska omdömen om den svenska regeringen. Süddeutsche Zeitung frågar Anders Borg: "Wie fühlt man sich als Klassenbester?" (Hur känns det att vara bäst i klassen?). Peter Doyle från internationella valutafonden kan inte komma på något som regeringen kunde ha gjort bättre.
Det senaste rödgröna utspelet visar att man slagit in på en oansvarig populistisk linje. Det svåra opinionsläget för de rödgröna tvingar dem att ta till allt mer desperata utspel. Man viftar bort att skattesänkningar har mycket positiva effekter på ekonomin. När skatterna blir lägre ökar hushållens disponibla inkomst och de kan öka sin konsumtion av varor och tjänster. En ökad ekonomisk aktivitet leder till att staten kan ta in mer skatt. Det är därför som sänkta marginalskatter är en bra affär för staten.
Höstens val handlar om huruvida vi vill ha ett samhälle där man kan leva på de pengar man själv tjänar ihop, eller om vi vill ha ett samhälle som tvingar människor att böna och be om mer pengar från staten. Låt det inte reduceras till att bara handla om statsministerkandidaternas trovärdighet.
Idag inleddes kristdemokraternas riksting. Det är ett parti pressat av dåliga oponionssiffror som håller ting. I vanliga fall brukar jag inte ha mycket till övers för kristdemokraternas politik. Oftast följer jag Wagenius lag, som uppmanar den som håller med kristdemokraterna i en fråga att tänka ett varv till.
Göran Hägglunds inledningstal innehöll dock en glädjande nyhet i den kristdemokratiska idéfloran. Partiet vill begränsa politikens spelrum. Man menar att "politikens uppgift är att understödja när det behövs, inte att styra i onödan." Staten skall vara en del av samhället, inte hela samhället. Det här är en dimension som saknas i svensk politik där partierna tävlar om att föreslå de mest tilltalande reformerna.
Hägglunds "önskan är att kristdemokraterna ska vara en slags politikens gränspoliser. Som ifrågasätter nya regleringar och nya påfund för att styra människors liv. När politiken rår om det mesta i tillvaron skapas en skillnad mellan de som lever sina liv i politikens värld och de som inte gör det. En skillnad mellan de som bestämmer hur andra ska leva sina liv och de som ska foga sig därefter."
Hägglund har underligt nog anammat liberalismens kärna. Resten av talet var dock mest bara värdekonservativt blaj, som visar att även om han inte vill styra över hur människor lever sina liv, så förväntar han sig ändå att vi ska välja att leva på samma sätt som han och hans partivänner.
Rapport berättar i kväll om att den som är anställd av en privat vårdgivare har haft bättre löneutveckling än den som varit anställd av en offentlig vårdgivare. Det är egentligen inte så konstigt; helt plötsligt har det blivit konkurrens om de bästa sjuksköterskorna. De många kvinnorna inom vården har fått en möjlighet att påverka sin ekonomiska situation genom att byta arbetsgivare. Vänstern vill slå undan benen för alla privata vårdgivare genom att förbjuda vinster i vården. Resultatet kommer att bli mindre investeringar i sjukvård, försämrad valfrihet för vårdtagare och sämre löner för dem som sliter hårt varje dag i vården.
