Att det har varit en fruktansvärt upp och ner vår och det varit himla skönt att kunna ventilera sig genom bloggen?
Att jag efter allt upp och ner hamnat någonstans på den övre halvan och trivs med att vara borta från Karlstad samtidigt som jag längtar tillbaks med varje cell i min kropp?
Att framtiden inte blev som jag hade tänkt mig, varken för tre år sedan eller för ett halv år sedan, men helt okej ändå?
Efter en minst sagt berg och dalbane-resa hem till slätten har jag äntligen landat i det kaos som går under namnet min brors student. Berg och dalbana i den meningen att en klump i halsen och tårar i ögonvrån blandades med en oerhörd lättnad över att lämna Karlstad. På busshållsplatsen vid Kronoparkskyrkan kämpade jag med att hålla gråten tillbaka, vid Kroppkärr log jag för att äntligen få komma hem till mamma och pappas trygghet och någonstans runt Norrstrandsskolan var jag tillbaka i mixen av tårar och klump. Och så höll det på. Tills jag fick se min fars brunbrända nuna på perrongen. Då kändes det bara skönt att vara hemma.
Shit, är det lycka jag känner? Länge sedan.
Men jag känner mig själv. På söndag kommer jag längta tillbaka igen. Tills dess ska jag knåpa på något riktigt bra att avsluta min blogg med här på Studenttidningen. Och antagligen lysa med min frånvaro. Det är ju student!
Jag har varit på min livs första (och sista) opponering på universitetsnivå. En examinator, en opponent och sex åskådare. Och så jag.
Det som skrämde mig mest innan opponeringen var inte att ta emot kritik, ge kritik eller få reda på felen med det som jag jobbat så hårt med. Det som skrämde mig mest var att de som hade rätt att tycka skulle tycka att min uppsats inte var något att vara stolt över.
För jag är mäkta stolt över min C-uppsats. En arbete på alldeles för många ord som värkts fram med tid, svett och humör som betalning. Jämfört med vad många andra har gjort är det ett sandkorn i Sahara, men för mig, som berömmer mig själv utifrån det jag presterar, är det en stor grej. Och om någon skulle säga att mitt arbete suger, skulle mitt arbete inte bara suga, min bild av det jag åstadkommit skulle också vara helt åt skogen.
Men jag kan vara stolt över mitt arbete. Tiden, svetten och humöret har inte varit förgäves. Och trots att jag måste komplettera, tar bort och omdefiniera lite så spelar det ingen roll. Jag har rätt att vara stolt över det jag åstadkommit.
Jag har en supergrym ny tatuering på högra knät. Det är svårt att låta bli nu när det är sommar och bara ben och bläckpennor ofta kombineras i gräset.
Ida Marie, Love, peace and understanding 2010 och 3 fantastiska år. Framtiden, nutiden och dåtiden sammanfattad i en enda bläckig röra. För i morgon åker jag hem på riktigt. Hem i nutiden för att fundera ut framtiden och med dåtiden som ett tungt bagage.
Men jag kommer tillbaka. För att utföra uppdrag, för att träffa England och för att jag inte riktigt klarar av att bo hemma hela sommaren (förlåt mamma och pappa). Kanske kommer jag tillbaka mest för att min lägenhet varit min största kärlek under min tid i Karlstad och det är svårt att lämna något man älskar.
Först ska jag dock opponera och påbörja slutet av detta äventyr som kallas C-uppsats. Jag är sjukligt nervös vilket jag bara ser som positivt eftersom det antagligen kommer vara mindre allvarligt än jag tror. C-uppsats, hiss eller diss? Återstår att se.
Det finns tusentals tecken som skulle kunna beskriva mig nu. Tusentals tecken som samlas i hundratals ord som samlas i lika många låttexter, mitt livs poesi. Men jag vägrar klistra in dem här. Det säger för mycket. Känns för pretto.
Det räcker med en video med en Bruce-låt då och då.
Men visst är det skönt att känna att någon annan känt samma sak? Och att den också haft viljan och talangen att skriva ner det och dessutom plinka dit en melodi. Den enda kråksången i alla dessa vackra låtar är att man sällan får träffa människan som känt samma sak och diskutera det.
Jag älskar att slänga saker. Känslan att rensa ut massa onödigt bagage toppas av få andra saker. Ibland önskar jag att jag var som George Clooney i Up in the Air. Men jag är ju trots allt kvinna och var skulle jag förvara alla mina skor?
Idag är det Sveriges nationaldag. Grattis till detta underbara land som är ett av de bästa och tråkigaste i världen att leva i. Och grattis till mig för att jag alltid kommer ha ett hem här. Är det något jag är allra mest tacksam för i mitt liv är det att jag är född i Sverige. Det borde betraktas som en lyx. Jämställt, välfärd, gratis universitet och hur vackert som helst.
Igår lyckades jag besöka två fester och ändå komma hem nykter innan klockan tolv. En var en födelsedagsfest och den andra vet jag inte riktigt om det var en inflyttningsfest, parfest, killfest eller barnkalas. Men kul var det!
Lyfter man lite på de blekfeta engelsmännen, tittar bakom oisolerade väggar och lyckas ta sig igenom mataffärerna utan att fastna vid majonäshyllan hittar man indiebritterna. Detta fantastiska folkslag hamnar ofta i skumundan av sina lite sämre, lite ocoolare landsmän. Indiebritterna kan karakteriseras som fantastiska musiker med en distansierad stolthet till allt det som ger dem en dålig image.
Indiebritterna förökar sig som kaniner på smekmånad och det skulle kunna påstås att det finns lite för många av dem idag. Fast det bli ju lätt så. Ibland så dyker det dock upp små guldkorn som det gäller att haffa innan de försvinner bland all sand. Här är ett. Kanske världens tråkigaste video men att lyckas gå förbi majonäshyllan i mataffären handlar mycket om att blunda så varför inte fortsätta?
Råkade vakna upp till Paris Hilton's British Best Friend. Usch. I falskhetens högborg som är deltagarna hus förnedras, förstärks och förvrids synen på dagens unga kvinnor (där jag bland annat räknar in mig själv). Skit-TV. Lyssnar istället på Filip och Fredriks baksätesprogram som på många sätt är lika löjligt, men varken mitt kön eller min generation.
Volleybollen igår var ett äventyr eftersom jag inte rört en volleyboll på drygt fyra år och har noll bollkänsla med mig från födseln. Men sportandet utfördes i finkläder och med stylat hår och det är fan inte dåligt gjort. Undrar om deltagarna i Paris Hilton's British Best Friend hade klarat av det?
