Amanda Jenssen bevisade igår att hon kommit långt från Idolscenen
FOTO: Ida Tengroth
RECENSION. Självsäkerhet, glädje och en hel drös ultimat coolhet. Det är ingen underdrift om jag påstår att Amanda Jenssen är det största och bästa som kommit från Idol.
För ett och ett halvt år sedan såg jag henne uppträda på universitetets välkomstfest, fortfarande färsk från idolfabriken. Det var inte samma Amanda Jenssen som uppträdde på Nöjesfabrikens scen igår kväll. Då, 2008, var hon en av många före detta idoldeltagare, med två mindre hits i bagaget och en för många covers i repertoaren. Igår uppträdde en artist som hittat något eget och hittat jäkligt rätt. När någon ur den lilla, men engagerade publiken efterfrågar Halleluja, hennes paradnummer från Idol, säger Amanda "inte ikväll lilla gubben". Som om hon en gång för alla markerar att hon gått vidare från idolmallen och blivit sig själv.
 Hela showen andas rökig jazzklubb från 1940-talet. Den slitna fåtöljen i röd sammet, bandets vita skjortor, svarta hängslen och marinblå kostymer, kontrabasen och trombonen, allt för tankarna till en svunnen tid men känns samtidigt så modernt och just nu. Samma sak gäller musiken, som är mycket bättre live än på skiva. Med andra arrangemang och utan elgitarren hade låtarna lika gärna passat på den där rökiga jazzklubben 1942, men med energi, utstrålning och lekfullhet hos alla på scen förvandlas musiken till medryckande pop som står ut ifrån mängden. Hitsen kommer dock för sällan och alldeles för sent i showen vilket lämnar en icke insatt Amanda Jenssen-lyssnare uttråkad med jämna mellanrum. Fast å andra sidan är den genomgående känslan och energin lika närvarande i de mindre kända låtarna som i publikfavoriten Happyland.
Jag brukar skilja på konsert och show när artister och band uppträder. I Amanda Jenssens fall är det svårt att dra gränserna. Hon bjuder på en mer än godkänd konsert och blandar samtidigt in showelement som lyfter konserten, till exempel när hon poserar på pianot eller när kontrabassisten spelar på sitt instrument upp och ner. Amanda Jenssen själv, samspelet med bandet, atmosfären och känslan är en skön blandning jag gärna provar på igen. Om det här är vad som hänt med Jenssen på ett och ett halvt år kan jag knappt vänta och se vad som händer här näst.
|
Kommentarer